Det var bättre förr?

Hur sugen blir man inte? Och kolla, bara kolla, här! Namnen, titlarna, allt! Gillar, gillar, gillar... Omslaget i sig är ju underbart med sina spärrade versaler, grafiska formspråk, handstilstypografi och så rosa, svart och vitt på det. Tyvärr kunde inte den här utgåvan bli min eftersom butiken där jag smygfotade omslaget genom skyltfönstret alltid är stängd och nu har skyltat om...

Bibeln.

För ett par dagar sedan fick jag tillbaka den här babyn som H har haft i tryggt förvar i en evighet. Jag har inte saknat den! Trodde jag... att hålla den i min hand fick mig dock att minnas som om jag tuggat madeleinekakor så käkarna gått ur led. Första gången jag läste den lånade jag den av E för i runda slängar åtta år sedan, men... Var den inte större? Tyngre? Texten inte mindre? Jag minns den som en så enormt stor läsupplevelse, även bokstavligt talat. Och jag bryr mig inte om vad folk säger: jag är extremt fördomsfullt intställd till den svenska översättningen. Ge mig en enda anledning till att den här boken inte ska läsas på engelska...

Cruisin' the Neighbourhood...

1. James Joyce Shortlist Intl. Litterary Society. Ambitiöst, men suspekt. Det har sett likadant ut de senaste fyra åren. Det är aldrig någon där. Jag misstänker starkt att det här helt enkelt är en humoristisk boknörds lägenhetsfönster.
2. All kredd åt små förlag som kämpar för sin överlevnad och ger ut nischade böcker, men kom igen! Ert ansikte utåt kan INTE se ut såhär, Paul Åströms Förlag.
3. Oktavo Förlag brukar ha snygga pocketböcker i sitt fönster, men vad hände med skylten egentligen? Och man kan aldrig handla här heller, för det är verkligen aldrig någon där.
4. Det här stället skulle också behöva en ansiktslyftning... Hoppas på en hysteriskt blinkande belysning till jul.

Det är ju kul att man bara behöver vandra runt i sitt eget kvarter för att hitta alla dessa uttryck för kärlek till litteraturen, men kom igen! Vad hände med ambitionsnivån egentligen? Jag är besviken. Varför ska jag lyfta näsan ur boken och bege mig ut i verkligheten när det här är vad jag får?

Fengshui?

Eftersom jag är ett neat freak av guds nåde gör jag mig snabbt av med allt jag inte behöver. Det är ofta utlästa pocketböcker som inte var tillräckligt bra eller snygga för att platsa i min fascistiskt hållna bokhylla. Jag lägger ut dem i trapphuset, och på ett nafs är de borta. Nu har det legat en riktigt dålig svensk pocketdeckare där ute (utlagd av någon av mina grannar såklart) i snart en vecka och först var jag SÅ skadeglad eftersom ingen tagit den (inte minst eftersom jag ser det som ett tecken på att det fortfarande finns hopp om svenska folkets läsvanor), men så idag slog det mig: det är ju såklart för att alla redan läst den! Ångest...

P.S. Bilden har ingenting med flickan i inlägget att göra... DS

Fredagsgodis.

Dagens länkar!

För dig som är workaholic och kommer att sitta kvar på jobbet länge än:

check this out. Gillar verkligen den här siten, och artikeln berör ju dessutom mitt favoritämne. Kommentera gärna!

För dig som är redo att stänga ner datorn precis i denna minut:

vänta lite, och kolla här först. Obs! Varning för läskig bild. Men visst är det intressant, undrade just vad som skulle hända med henne när jag läst ut den här...

Pretty in Pink.

Det finns inget jag älskar så mycket som att ha rätt. Idag, strax efter klockan fem i en bokhandel nära dig, utspelade sig följande:

Ung, mycket typisk chicklitkund söker efter Everyone Worth Knowing (på svenska - Alla var där - i pocket). Den är slut (det kunde enligt datorn finnas ett exemplar kvar i Kista). Vad är då det fina i kråksången? Jo, att kunden ifråga höll en annan pocket (som det bara var SÅ uppenbart att hon klassade som en bok i exakt samma stil som den Weisberger som så dramatiskt nekades henne) tätt intill sitt bröst, nämligen Fördjupade studier i katastroffysik (svensk pocket).

Conclusion: för hundrade gången har det bevisats att alla som inte känner till den aktuella boken sedan tidigare baserat på omslaget bedömer den som typisk chicklit. Sen skiter jag i att den ser ut som ett engelskt bokmärke, inse att den är omöjlig att sälja in till någon annan än flickor med rosa hårband och stora ögon (vilket, tro det eller ej, faktiskt är en något begränsad målgrupp när det kommer till boklådor).

P.S. Förlåt att vissa delar av det här inlägget är skrivna i presens. Det är egentligen det absolut värsta jag vet. DS

Sad, sadder, saddest...

Fortsätter min kamp mot alla outlästa böcker. Sent igår avslutade jag (äntligen, och då menar jag verkligen äntligen, du vet att du har haft en bok för länge när folk börjar skicka påminnelsemail om att de kanske skulle vilja ha tillbaka sin bok snart) min första Sonya Hartnett, What The Birds See. Och den har varit så seg. Fantastiskt fint skriven, suggestiv och oändligt obehaglig rakt igenom. Men seg. Så kommer man till slutet och det är bara så briljant att det räddar hela läsupplevelsen! Såg en intressant dokumentär om Hartnett i våras med anledning av att hon tilldelats Almapriset. Hon var melankolisk och körde runt i sin bil och lyssnade på ABBA och var dessutom ett kattmänniska till hundra procent, så det var ju pure identification där. Det enda man behöver i livet: katt, körkort och discomusik. Hur skulle hon inte kunna vara briljant?

"Is That You, John Wayne, Is This Me?"

Äntligen! Igår lyckades jag läsa ut en av alla de böcker jag har typ fem sidor kvar i. Simplify Your Life var basic men bra. Anekdoter (som att Goethe alltid strödde ut violfrön när han var ute och promenerade) blandas med test för att man ska lära känna sig själv bättre (jag blev "Personlighetstyp 8", en klassisk John Wayne-typ som inte drar sig för konflikter men även bär på en inre osäkerhet, om det stämmer eller inte lämnar jag till någon annan att avgöra!). I slutet får man tips på vidare läsning; bland annat den här, som jag älskar och en bok jag aldrig läst men ändå är extremt fördomsfullt inställd till (den ligger helt enkelt på fel sida gränsen om vad jag anser vara okej), nämligen den här. Någon som faktiskt läst?

Klubben för inbördes beundran, why of course I'm a member...

Det är ju kul att man fortfarande har förmågan att underhålla, så jag tackar och bockar för detta fina beröm. Risk för hybris: överhängande. Mina absoluta favoritpocketböcker med Linda är den här (love it beyond everything! panflöjts-monchhichi kan vara det bästa och mest användbara uttrycket någonsin) och den här. Synd att jag redan läst dem lite för många gånger, du som har dem kvar är in for a treat. Sen fick jag ju lite kredd även här under gårdagen. Tack, tack.

Cover Me Up!

Idag diskuterade jag bokomslag med en kollega som menade att det är synd att Kabusa böcker har så fula omslag när deras böcker är så bra, och efter en snabb titt på deras hemsida måste jag hålla med om att det inte ser alltför bra ut (men ändå inte tillräckligt illa för att jag skulle ha tänkt på det tidigare). Då är det ju värre med mina favoriter En bok för alla. När jag var liten ville jag inte läsa deras böcker eftersom jag såg på dem som "de fula böckerna" (en liten obnoxious smakdomare redan i unga år således). Inte direkt ett gott betyg med tanke på att det är från små barn man alltid (alltid!) får höra sanningen. Bara det faktum att det inte går att ladda ned högupplösta bilder på omslagen från deras sida ger mig grav ångest. Det vore helt enkelt en dröm att få ge alla dessa bortglömda, misskötta omslag en extreme makeover...

This Is My Hometown...

Det här tycker jag var fint och ambitiöst. Hon satsar ju på framtidens format! Ska besöka nästa gång jag hälsar på platsen som även kallas "Den grå staden" och på senare tid också "Sveriges Forks". När man växer upp i Växjö behöver man böcker. Man besöker bokhandlar och bibliotek slaviskt, och formas till en perfekt litteraturkonsument. Jag hoppas verkligen att den här boklådan kommer att blomstra, men som alltid, jag ställer mig tveksam...

Dagens dikt.

Susan Faludi

Kulturhuset

Klockan sju

Ikväll

Hello Africa, Tell Me How You Doin'...

Det här har SvD faktiskt väldigt rätt i. Vad är det med européer och Afrika? Vi tycker alla att U.S.A. är töntar när de inte fattar att Europa är en kontinent fördelad mellan femtio stater och inte ett enda stort land, men ändå är vi precis likadana själva. Äh, jag gör det också. Men jag är så dålig på geografi, kan aldrig komma ihåg vad huvudstaden i Afrika heter bara... Här har ni tips på pocketböcker från den mörka kontinenten att roa er med kära vänner!

Bokslut.

Dags att lämna staden där Beckmans inte är en anrik reklamskola utan en kedja med gatukök, där man kan se annonser för Frölunda Torg Fashion Week utspridda både här och var i det offentliga rummet och där det på allvar finns stadsdelar som heter saker i stil med Skatås. Bara begrunda det faktum att det i en av veckans goodiebags fanns en kryddmix som heter "Croco Jack Rub Mix". Please, känn ingen sorg för mig Göteborg! 

Även om det är lätt att drabbas av någon slags masspykotisk  "oh, please, let it last for ever"-känsla just nu är det så boring att allt alltid rullar på i samma gamla hjulspår, och att ingen gör något som får en att känna "wow" eller "va!?". Här kommer därför ett par tips för att komma igång med outside-the box-tänkandet inför nästa år:

1. Signeringar är ute. Inspireras av Miami- och L.A. Ink och låt folk tatuera in författares autografer eller varför inte ett citat från favoritromanen. Eller kanske ett porträtt av valfri deckardrottning på ryggen?

2. Bokbål! Stora brinnande oljefat dit man kan ta med alla böcker man tycker är skit. Throw 'em in bara! (De kan stå någonstans i mitten av mässan, som ett pulserande hjärta)... 

3. Redigeringsworkshop dit man kan komma och diskutera innehåll och stil med författare och redaktörer. Stryk, lägg till, fixa till det där misslyckade omslaget direkt i datorn... perfekt tillfälle att få feedback från konsumenterna!

4. En monter byggd helt av böcker är något jag verkligen skulle vilja se nästa år. Väggar, golv, bord: rubbet! Som ett konstverk. 

Eller så gör vi helt enkelt som förra året och året innan det. 

Viva La Diva?

Skvallret om vem som knuffat vem utan att be om ursäkt, vem som betett sig som ett svin på krogen och vem som krävt lunchmackor utan förvarning inför ett tjugo minuter långt framträdande och varit allmänt tjurig under en signering bara väller in från alla håll. Alla vill bikta sig, alla vill ventilera och alla vill prata av sig. Jag pratar förstås om alla våra älskade författare. Ja, det är pinsamt och osexigt med storhetsvansinne men författarna är ju ändå anledningen till att vi överhuvudtaget har en bokmässa! Författare är också människor. Och eftersom jag redan tränger mig fram vart jag än går antar jag att jag också skulle vara krävande om jag hade lyckats skriva en bok. Mental picture: Jag ligger i ett gigantiskt champagneglas a la Dita von Teese och badar i mina egna pocketböcker samtidigt som jag lyssnar på Paperback Writer på repeat i en i-pod av guld...