Child 44.

En av mina koolare vänner (hon är sådär sval som jag inte skulle kunna vara ens om mitt liv hängde på det) rekommenderade den här boken som tydligen ska vara riktigt, riktigt bra. Tankarna gick ju självfallet direkt till den gamla ungdomsklassikern Barn 312, men hon intygade att de inte alls påminner om varandra. Nu hoppas jag på att hon ska ge den till mig när jag fyller år nästa vecka. Kom igen, det gör du väl? (Ingen annan dock, jag vill inte riskera att sitta här med 44 exemplar)...

Q & A.

Okej. Here we go again. För ungefär tre år sedan började jag snacka med en väldigt trevlig (ni vet nice på det där sätter som bara amerikaner kan vara) amerikansk äldre herre när jag krängde böcker på Arlanda. Han tipsade om "A fantastic book called The Lovely Bones", jag sa att jag redan läst den twice och sen var vi liksom på banan. Efter att ha avhandlat vilka böcker som är värda att läsa och vilka som inte är det gav han mig ett tips som jag senare omsorgsfullt skrev in i min kalender; "A book called Q&A". Sen köpte jag den aldrig, men tänkte då och då att jag borde läsa den. Efter kanske ytterligare två år dök den upp på svenska i butiken, ganska illa paketerad under titeln Vem vill bli miljardär?. Sen glömde jag i ärlighetens namn bort den. Tills jag fick höra att nån film som heter  Slumdog *fucking* Millionaire går och vinner åtta Oscars. Kopplingen var omedelbar, men sjukt plågsam. Nu blir det ju liksom inte samma sak, och det finns säkert bara pockets med fula filmomslag att få tag på, och varför visste jag inte, - I, who pride myself on knowing these things and condemn  anyone who don't - att den höll på att filmatiseras? Always listen to strangers, kids! Speciellt om de är övertrevliga, äldre amerikanska gentlemän. Till råga på allt skrev SvD om det hela idag, vilket jag givetvis läste efter att jag skrivit ovanståande, men innan jag publicerat det. Suck.

P.S. Det översta omslaget. SÅ ska det se ut. DS

Elaine.

Jag älskar Elaine Benes. När jag kollar på Seinfeld ÄR jag Elaine. Elaine jobbar i förlagsbranschen, men det går väl lite sådär (bara för att hon inte trodde på idén om en coffee table book om coffee tables) och är stenkool och underdog på samma gång. Och som hon beskrivs på Wikipedia; "As the series progressed she became more misanthropic, edgy and neurotic". Vad ska jag säga, identifikationen är total, så hur skulle jag inte kunna älska henne?

Oh My God You Guys!

Ikväll är det äntligen dags, efter otaliga förhandsvisningar för kändisar, förlagsfolk och vad som känns som nästan hela världen har Män som hatar kvinnor "vanlig" premiär. Helt seriöst trodde jag så sent som igår att den haft premiär för flera veckor sedan, men obviously, tonight's the night. Well, själv går jag på Milk istället. Sean Penn i en politisk gayroll? Christmas sure came early this year!

Läsarbrev.

Fick den här bilden inskickad av en läsare, bokhandeln ligger i Washington DC och när fotografen var där för några månader sedan rådde tydligen en extrem Obama-feber. Undrar hur läget är nu... Jag skulle ju definitivt inte banga på ett besök!

Dagens rätt.

Välj mellan en klassisk lättsmält kvalitetsdeckare eller ett lite tyngre drama, som kanske kräver att ni tar en tupplur efter maten. 

Anna Spektakel köper ett skyltfönster.

Det här antikvariatet ligger granne med mig. Och jag vill ha ALLT (Stieg Trenter, Modesty Blaise, George Orwell, Tove Jansson och Ture Sventon, ja tack!) i det här skyltfönstret. Men butiken är ju alltid stängd! Och skyltningen sen. Oh. My. God. Nästa gång det är öppet ska jag erbjuda innehavaren en deal, precis som i Krakel Spektakel köper en klubba; ge mig rubbet i skylten så ska jag pimpa ert fönster till oigenkännlighet!

Overheard at Bokrean.

Jag kunde inte låta bli att smita in på Akademibokhandeln igår. Efter en minut såg jag en pappa som lyfte upp en Miffybok, kastade ett öga på prislappen och sedan irriterat slängde ner den på pallen med barnböcker igen medan han irriterat utbrast: "Nu är det en sån där lurendrejeribokrea igen!". Lite senare smet jag fram och såg att anledningen till hans frustration var att boken bara var sänkt med 30 pix, från 159:- till 129:-. Sensmoralen i denna lilla saga, någon? Själv blev jag lite förtjust i ovanstående annons för NK:s bokrea, kanske beger jag mig dit trots allt...

Inga kommentarer.

När jag förlovar mig vill jag också att alla morgonsoffetanter ska diskutera fenomenet ingående tillsammans med en av alla de där frilansjournalisterna som andas och lever kungahuset innan det ens blivit officiellt. Men för att Madde inte ska känna sig avundsjuk (ni vet som när man var liten och ens syskon fyllde år och fick all uppmärksamhet och nån snäll släkting hade köpt ett litet paket som man fick för att man inte skulle förvandlas till ett litet monster - kanske bara var jag som var så bortskämd - men som storasyster förstår jag ju att det inte kan vara lätt att alltid komma i skymundan bakom Vickan. Hur som helst; den här boken har ju Mads på hela framsidan och är dessutom en av de bästa pocketböckerna jag äger. Anette Kullenberg for president!

Habegär.

Den här är ju faktiskt ganska sweet. Frågan är bara hur fort man skulle tröttna på den. Någon som provat?

Norgehistoria.

Det här var ju ungefär det dummaste jag har hört i hela mitt liv. 

Högläsaren.

Det fanns en period för ett par år sedan när precis alla jag kände läste Högläsaren. Det var nån form av innegrej. Jag läste den dock aldrig eftersom jag tyckte storyn verkade skum och jag blev så avtänd på omslaget. Och nu är den helt plötsligt vad som verkar vara ännu en fantastisk filmatisering med Kate Winslet  i huvudrollen av en bok jag av olika anledningar inte läst. Suck. Man skulle helt enkelt ha läst den när det begav sig. Man ska alltid läsa innan något blir så mainstreamtrendigt att det hinner filmatiseras. 

Festrapport.

1. När bokhyllan på förfesten hos en framtida doktorand ser ut såhär vet man att kvällen börjat bra...
2. Ingen fest utan Gun-Britt, that's for sure. 

3. Man måste bara ha den när man pluggar förlagsvetenskap, Förlagsboken alltså. Men jag tycker den är överskattad. Och inbunden dessutom. 
4. Ren och skär lyx att bo granne med ett bibliotek!

I övrigt fick jag höra spännande branschskvaller rörande de senaste gerillamarknadsföringsknepen, följa en debatt om huruvida man blir klokast av att studera i Stockholm eller Lund samt höra en mycket underhållande historia om vikten av att kunna skilja på Stig och Stieg. En lyckad kväll i litteraturens tecken helt enkelt.

I taket lyser stjärnorna.

Söndag är den perfekta dagen att inta litteratur i vad som ju måste anses vara flytande form. Film alltså. Så idag går jag på ungdomsboksfavoriten I taket lyser stjärnorna och ser vad som förhoppningsvis är en lysande tolkning av Thydell.

Fest i Förlagskollektivet.

Ikväll är jag bjuden på fest i Förlagskollektivet. Det är elever från Förlagsvetenskapsutbildningen i Lund som just nu praktiserar och jobbar Stockholm. Festen blir en definitiv pulsmätare på det absolut senaste, och vad som eventuellt skiljer de sydsvenska delarna av branschen från huvudstaden. Mindre snobbism, mer Köpenhamn? Ska även passa på att fråga vilka pocketböcker festdeltagarna läser just nu...

Under Cover.

Det var bättre förr. 

Friday Night Lights.

But the weekend just started...

Aiming for the Stars.

Jag ville verkligen ha den här boken. Men jag lät bli att köpa den, för mitt eget bästa. Annars vet jag vad som hade hänt; jag hade mycket omgående förvandlats till en astrologifundamentalist. Som det är nu nöjer jag mig med att vara en vanlig troende. Amen!

Flickan som inte hade läst Stieg Larsson.

Så var det dags att släppa taget, kasta sig ut i det okända och sluta vara en tönt som automatiskt måste göra tvärt emot alla andra. Jag deklarerar härmed att jag överväger att läsa Stieg Larssons böcker, om ni känner till dem? Men bara för att de här omslagen är so sweet.

Carry On! Make it Work!

En kort vandring längst Odengatan tog mig förbi inte mindre än fem olika boklådor på mindre än ett par minuter (Akademibokhandeln, Bokspindeln, New York Stories, Mareld och ett antikvariat). Men söta pappershjärtan till trots; det här är inte Kindergarten people! Finanskrisen innebär inte direkt att folk köper mer böcker än vanligt, så det krävs betydligt mer kreativ skyltning än såhär för att få verksamheten att gå runt. Gå omedelbart till Beyond Retro på Mäster Samuelsgatan för inspiration, utan att passera gå. 

Living the Dream.

Ytterligare ett par pärlor som jag fotat av vid något tillfälle, och jag måste bara säga att jag anser att det är den här typen av omslag, titlar och taglines som gör bokbranschen så spännande! Klonen och jag (lägg märke till mansansiktena i bakgrunden: i love them!), vad säger man om en sådan titel? Jag nästan svimmar av lycka för att den är så bisarr. Och "Only their mother knows the truth"; vilken rafflande beskrivning. Dessvärre skolkade jag alltid från tyskan (vilket jag såhär i efterhand givetvis inser var mer än lovligt dumt med tanke på val av bransch) vilket gör att jag inte riktigt förstår meningen bakom den första titeln, men vem bryr sig med ett sådant omslag?

Författare; misslyckade kritiker?

Inget tjafs, bara raka puckar. Och ett omslag som uttrycker precis samma sak. Men jag snodde uppslaget härifrån. Sorry!

Realisation.

Jag har fortfarande den här åsikten om bokrean. Men jag tycker om ett ambitiöst initiativ och jag älskar ju TV. Vilket innebär att jag kommer att bevaka det här fenomenet mycket noga, och hoppas att det inte floppar. Men det här med kändisarna oroar mig lite. Eller för att vara helt ärlig ganska mycket... Den som lever får se, right?

Jag är en sån som dömer efter utseendet.

Jag är inte överförtjust i Daniel Boyacioglus poesi, även om den är rätt underfundig på sina ställen. Och titeln på vårens verk gillar jag inte alls. Men omslaget. Det gillar jag. Kanske till och med kommer att vara vårens snyggaste. Men diktsamlingar borde släppas direkt i pocket. Perfekt för fickan (eller flickan), perfekt som present...

Familjens bitterfitta till projektledare lämnar härmed in sin avskedsansökan.

Jag älskar en provocerande titel! Familjens projektledare säger upp sig. Det bara rister i mig när jag hör det. Jag har inte ens vågat läsa den än, för som den gamla genusvetare (finns det något vackrare skällsord?) jag är vet jag att jag kommer att bli heligt upprörd. Precis som med Bitterfittan (åh vad många upprörda kommentarer kring den titeln jag har fått ta del av... they are plenty!), som jag inte heller läst än. Alla verkade antingen hata eller älska den dock, vilket brukar vara ett bra betyg. Det är nog dags för dem båda snarast!

Cutie Pie.

Är det något jag inte kan så är det att sticka. Syslöjd, nej tack. Och jag är helt ointresserad av att läsa den här boken. Men kan omslaget vara lite snyggare? Eller snarare sötare? I adore it! 

Iskallt och stenhårt.

Jag förundras fortfarande av över att folk vill läsa snöiga böcker på solsemestern. Det verkar vara en hel industri. De skulle kunna sälja böcker med isigt vita omslag i taxfreevagnarna på flyget... Själv skulle jag föredra mittenboken, Nora Roberts The Reef. Känns inte så lite Blue Lagoon...