Bokcirklarnas förbannelse.

För ett år sedan tackade jag vänligt men bestämt nej till att vara med i en bokcirkel. Tack, men nej tack, det var verkligen ingenting för mig. Sedan gick det som det gick - jag hamnade i en i alla fall och det visade sig vara ett ytterst trevligt sätt att umgås på. Igår fick jag ett mail från en kompis som undrade om jag ville vara med i hennes bokcirkel? Hon hade tröttnat på att vara den enda i umgängeskretsen som inte tillhörde någon. Idag fick jag ett sms från en annan kompis, även hon höll på att starta upp en bokcirkel och undrade om jag möjligtvis tillhörde en redan, eller kanske var intresserad av att vara med? Bokcirklarna tar över! Jag vet till och med åtta personer som träffas över nätet i sin bokklubb eftersom en av deltagarna vill vara anonym... och en annan som är som ett hemligt sällskap eftersom de inte vill att en massa löst folk från bekantskapskretsen ska nästla sig in och förstöra... Och jag som alltid tyckt att det är så larvigt och pretentiöst att vara med i en... Jag vet inte om jag ska känna mig smickrad över det faktum att folk vill ha mig med eller stillsamt konstatera att de verkligen inte känner mig alls. Vet de överhuvudtaget hur mycket jag pratar? Hur snabbt? Hur högt? Jag är den där som visserligen alltid har läst boken, men aldrig håller käften. En bokcirkelsmarodör is what I am. Men, men, jag tackade ja till båda erbjudandena så nu tillhör jag helt plötsligt tre bokcirklar. Hur farao gick det till? Jag börjar förstå varför det är ett heltidsjobb att vara hemmafru...