Det är ju en av hennes bästa! Bara inledningen gör att det är värt att köpa boken, tycker jag. (Sen gillade jag första halvan mer än den andra, fast så är det rätt ofta med Oates, tycker jag.)
Jag tyckte att det var en bra brett upplagd familjekrönika fram till sista sidan, ungefär. Där stupade det utåt väldigt brant när allt skulle bli lyckligt på sju rader. Det är minst fem år sen jag läste, men en del av scenerna sitter verkligen fast fortfarande. Tycker att hon i Mulvaneys lyckas göra något nytt av vissa av sina annars ganska tjatiga återkommande teman.
Har en magisterexamen i förlagsvetenskap och bakgrund i bokhandel och på förlag. Jag frilansar som skribent, illustratör och gör bokomslag och marknadsföringsprojekt för bokbranschen. Min blogg handlar om förlagsbranschens utveckling och vad du ska läsa och varför. Maila gärna annawinbergknowsgoodbooks @hotmail.com eller läs mer på min hemsida, annawinberg.com.
9 kommentarer:
Det är ju en av hennes bästa! Bara inledningen gör att det är värt att köpa boken, tycker jag. (Sen gillade jag första halvan mer än den andra, fast så är det rätt ofta med Oates, tycker jag.)
ah, koolt! ska läsas i sommar då! :-)
Håller med Karin, det här är en av de bästa, kanske till och med Den Bästa. Bättre än Blonde, tycker jag.
kan någon bok någonsin verkligen vara bättre än blonde?
Jag tyckte att det var en bra brett upplagd familjekrönika fram till sista sidan, ungefär. Där stupade det utåt väldigt brant när allt skulle bli lyckligt på sju rader. Det är minst fem år sen jag läste, men en del av scenerna sitter verkligen fast fortfarande. Tycker att hon i Mulvaneys lyckas göra något nytt av vissa av sina annars ganska tjatiga återkommande teman.
Hmm, är jag verkligen den enda som tycker att "Det var vi som var Mulvaneys" var rätt seg? Definitivt inte bättre än Blonde, som är allt annat än seg.
måste ju läsas nu iaf! för att se vad jag tycker. bra översatt? eller ska den läsas på eng?
Den funkar jättebra på svenska. Det är verkligen Oates bästa.
kool!
Skicka en kommentar