Gud vad man knarkade Kitty när det begav sig. Gamla, nya, stora, små. En Kitty-bok var lösningen på allt. Carolyn Keene var en magisk person (detta var på den tiden då man fortfarande levde i illusionen av att hon var en person). Man borde göra nytryck på de allra bästa, men i pocketutgåvor, det vore nåt det. Jag minns fortfarande att jag fick panik när jag insåg att Kitty egentligen hette Nancy, ett namn jag inte gillade hälften så mycket. Men min favorit var ändå alltid George...
7 kommentarer:
Jag har aldrig läst en Kittybok. Jag har inte ens försökt. Det intresserade mig aldrig, jag läste Tvillingböckerna och Phantom Valley-serien och höll mig som alltid på fel sidan lagen. ;D
men snälla lilla vän! vi läste också tvillingarna! phantom valley har jag däremot aldrig hört talas om. ALDRIG LÄST EN KITTYBOK? nog för att du var weird då som nu, men nu skrämmer du mig. oh, lord. how to fix this?
Jag läste Kittyböcker så det sprutade ur öronen. Tyckte inte heller om namnet Nancy. Gillade inte heller de nyare Kittyböckerna jag läste då det begav sig. De hade ändrat lite på saker och jag vill minnas att det var mer hångel. Då detta var preeteen var hångel inget kul att läsa om. Senare däremot....
ja, den där ned eller vad han hette var ju en mupp! hångel var sååå ointressant. och hennes stiffa pappa sen. nej, mysterierna var ju vad man var ute efter!
Jag tyckte också att det var skitkonstigt när jag fick reda på att Kitty egentligen hette Nancy, haha.
Jag läste om ett par av mina gamla Kitty-böcker i vuxen ålder, men det är ett misstag alltså. Helt plötsligt framstår hon som en äckligt präktig duktig flicka. Bättre låta barndomens mystiska skimmer råda.
nej, det är väl dessvärre så. präktig så det förslår, little miss perfect.
Skicka en kommentar