Boksnackskvaller utlovades och kommer därför här:Angående Coetzee: Onåd är tydligen ingen hit.
Lidman är däremot väldigt populär bland kidsen för tillfället. (Det talades om att Bära mistel kan vara den bästa boken någonsin, men även Regnspiran omnämndes. Själv kände jag ju starkt att Samtal i Hanoi talade till mig som titel, som den Hanoi Jane jag är).
Paasilinna är författaren man alltid tvingas tipsa om utan att någonsin ha läst när man arbetar i bokhandel ("-Jag skulle vilja ha en rooolig bok!". Jaha. Vad tycker du är kul då?). Eller så läser man helt enkelt Harens år med alldeles för höga förväntningar och avskyr (jag) eller älskar (många andra).
Och just det: Doris Lessings Det femte barnet är tydligen en riktigt ruskig historia med dåligt slut som är svår att ringa in.
Det var de titlar som hann avhandlas innan vi försvann in i dimman.
Själv har jag inte mindre än sex böcker igång samtidigt för tillfället. Inte konstigt att jag aldrig läser ut något...
Stressad, va, vem, jag?
4 kommentarer:
Antar att du vill lite mothugg ibland :-) Jag tänker försvara Onåd, tycker inte att den är helt förkastlig. Tycker inte heller att man kan kritisera den för att vara gubbsjuk, snarare att Coetzee problematiserar fenomenet.
Ur ett moralfilosofiskt perspektiv är Onåd intressant - handlingen rör sig kring flera moraliska konflikter. några exempel:
*varför är förhållandet mellan David och Melanie egentligen så moraliskt förkastligt, David brukar inget våld gentemot Melanie som heller inte gör något motstånd. Har vår motvilja mot sexuella förbindelser mellan generationer blivit ett slags moralisk lag? Vem har i så fall bestämt att det är fel att unga och gamla har sex med varandra?
*Angående det faktum att David inte vill visa ånger - gör ånger och samvetskval brottet mindre allvarligt och i så fall varför?
*Det finns moraliska aspekter i Davids kontra Lucys sätt att förhålla sig till våldtäkten. Här tycker jag man kan fundera på frågor som apartheid, och om det är moraliskt försvarbart att inte polisanmäla ett brott osv...
Det var några av flera intressanta aspekter, men nu är det bäst att jag slutar.
Love Raskiegirl
oh, jag gillar det ambitiösa inlägget raskolnikova!
tyvärr har jag ju inte läst onåd, så jag hoppas att l eller k svarar på det här inlägget också.
om man läser ungdomsår tycker jag dock inte att det råder någon som helst tvekan om att coetzees kvinnosyn är just förkastlig. jag läste den boken på en semester vid havet, och kommer ihåg att jag vid ett tillfälle var extremt nära att kasta boken i sjön.
när det gäller apartheidfrågan i sydamerika anser jag dock att the life and times of... är något av det mest briljanta och intelligenta som skrivits på området.
xoxo / josefina k
Jag vet inte om jag kommer att ge en lika kvalifcerad analys av Onåd. Men för mig brukar det räcka om en bok ger mig en känsla av avsmak för att jag ska ogilla den starkt, och det kände jag för Onåd. Jaha, säger nån då, det kanske är det som är meningen? Jo ok, men jag läser inte för att uppnå känslan av avsmak. Onåd hamnar i samma hög som Mardrömmen av Kenzaburo Oe. Inte heller någon hit. Men jag ska ge Mr. Coetzee ett andra försök. Såklart.
men det är just det jag brukar söka i böcker; det där obehagliga. som i kafkas amerika.
Skicka en kommentar